D 1

07Mar08

Emellanåt, någon gång då och då, bör vi fundera över vad vi håller på med. Sysslar med. Utför. Varför. Varför vi över huvud. Egentligen. Debet och kredit. Balansräkning.

Själv har jag aldrig lyckats svara på någon fråga liknande dessa med någon större entusiasm. Inget glatt, snabbt och spontant Jo, för fan!

En dag i taget, det är det som gäller. En dag i taget utan att sticka ut hakan. Ett liv i obemärkthet. Så mycket obemärkthet som möjligt. Vilket inte är något nytt för mig, jag har levt större delen av mitt liv på det viset, i obemärkthet. Frivilligt dessutom. Till största delen frivilligt. Det var inte jag som sökte strålkastarljuset, strålkastaren sökte mig, manövrerad av många flitiga små fingrar.

Den, strålkastaren, söker mig fortfarande. Förmodar jag. Alltså gäller det att hålla sig undan så mycket som möjligt och så gott det går. Läsa goda böcker, dricka gott vin, sova mycket, ta det lugnt. Och varligt. Situationen kräver det, en viss återhållsamhet är av nöden påtvingad.

Jag går mycket. Stranden sträcker sig så långt ögat kan se. Och naturligtvis längre än så. Jag går.

I posten denna dag: Ett nytt brev från Nina Lundgren, vidarebefordrat av Oblato, ännu en av alla dessa vars riktiga namn jag inte vet. ”Om du lever: Skriv mig en rad.” Det var ju också en inledning. Nina Lundgren, dotter till Gunnar Storeide, tillvaron fortsätter att spela mig sina spratt, stora som små.

En envis människa, denna Nina Lundgren. Av någon anledning måste hon ha fått för sig att jag fortfarande lever och jag undrar hur. Om hon tror det, måste det även finnas andra som tror det.

Filed under: Dahl   |  Leave a Comment