11Feb08

Vädret skiftar. Sol, regn, hagel, snö. Numera hinns det mesta med på en dag. ”De’ e’ åt helvete!”, brukar Jonsson brumma. Han är därute, Jonsson, därute i snöyran; vankar omkring utan att någonting tyder på att han har en aning om vad han har därute att göra. En dag, det är jag övertygad om, kommer man att finna honom ihjälfrusen därute, hopkrupen i fosterställning vid något kalhygge. ”De’ e’ åt helvete!”. Han hörs sällan säga något annat; vädret eller något annat, det kvittar lika för gamle Jonsson.

Var vi mer människa förr? Trettioåriga kriget? 1714? 1417? Hur mycket människa hann man bli då? Herreje’ så banal jag är! Ett glas rödvin till och jag kommer att inse precis vad som helst. Det är spännande att leva.

”Arslena har tagit över.”

Mina ögon dras till skärmen fast jag inte vill.

Arslena har tagit över. Så kan man också börja en berättelse. Lars-Peter Dahls manuskript gör det, börjar så.

Filed under: Jag   |  Leave a Comment