Kap. 1.2

08Feb08

Han tände en cigarett på sin fimp och medan han blossade lyckades han med synbar möda pussla ihop de kringspridda delarna av sig själv. ”Jag känner igen dig”, sa han och pekade på mig med ett knubbigt, lätt darrande finger. Jag försökte se intresserad ut och sa ”Jasså”. ”Du var med den där Kohlmann nån gång.” Det var inte otroligt, ”den där Kohlman” hade jag varit med ett antal gånger, många gånger. ”Han höll nåt föredrag nånstans. I nån skola. Växjö kanske. När jag bodde där.” Han blossade på cigaretten medan han tycktes leta bland den drivved som utgjorde hans spritindränkta minne. ”Skit samma var det var. Nån djävla skola nånstans. Nåt om, föredraget alltså, nåt om a … nåt djävla fint ord alltså, allenation …” ”Alienation”, sa jag hjälpsamt. Ett av Henriks favoritämnen. Fast jag kunde inte påminna mig att jag någonsin varit i Växjö tillsammans med honom. ”Just det ja. Alien tio.” Han fnissade som en busig tonårsgrabb. ”Det var intressant”, fick jag ur mig. ”Ja, inte sant?” ”Och vad tyckte du om den då, Henriks föreläsning?” Han fann någonting att skärpa blicken mot. ”Det är när tingen upphör att ha någon betydelse som allt blir farligt.” ”Tingen?”, mumlade jag, förundrad över att hans stämma plötsligt blivit klar och precis. Han gav mig en blick som sa Är du dum eller? ”Ja, tingen”, sa han irriterat. ”Glaset, bordet, stolen, teven, datorn … va fan du vill! Allt det här!” Han gjorde en svepande rörelse över lokalen och mina ögon följde handen och såg nikotingula väggar, bord, stolar, en bardisk. ”För fan, när de djävla tingen upphör att ha nån betydelse, då upphör allt att ha nån betydelse!” Bakom hans axel fanns bardisken och vid den stod en rad människor som av allt att döma gjorde sitt bästa för att dränka sin tingstatus i öl och sprit, kanske den sista möjlighet de hade att undfly sitt prekära läge. ”För helvete, om allt är ting och om tingen upphör att ha någon betydelse, ja då finns, fan ta mig, ingenting kvar!” En scen ur en Clint Eastwood-film dök upp i mitt huvud, den där en luggsliten Eastwood stiger in på en saloon och skjuter ihjäl Gene Hackman och en massa andra. När ting var allt som fanns och när dessa ting inte längre hade någon betydelse … tanken var intressant och jag kände mig riktigt upplivad. Men då hade ögonblicket redan kommit och gått. Mannens ögon sjönk ned mot ölglaset och när han märkte att det var tomt såg han lätt förtvivlad ut. Med en kraftansträngning reste han sig upp. ”Nä för fan, jag måste ha en till”. Det lät som något frammumlat från predikstol.

Filed under: Dahls manuskript   |  Leave a Comment
Tags: Kap. 1.1