Kap. 1 (1)

06Feb08

”Arslena har tagit över!” Ett konstaterande över ett ölglas. Vilka arslen kunde jag ha frågat, men gjorde det inte; man argumenterar inte med män i upplösningstillstånd. ”Så är det för fan, arslena har tagit över!” Ihärdigare denna gång. Jag såg det framför mig: Ett stort fält med stora feta rövar nedtryckta över lika många utmärglade stackars satar med ansiktena begravda mellan dallrande skinkor. ”Hm”, sa jag och han tolkade det som ett medhåll. ”Så är det för fan. Och det blir värre!” En profetia utspottad över ett krogbord, Egyptens gräshoppor i form av arslen. ”Arslen, överallt arslen!” Ögonen stirrade rött på mig. Slipsen hängde och dinglade på sitt yttersta, kostymen var på väg att lämna kroppen; folk gick upp i limningen till höger och vänster. Jag undrade vilket arsle som parkerat sig över hans mosiga femtioårsnuna, men gjorde det inte högt, folk med dynamit i själen bör behandlas varsamt. Han lutade sig fram över bordet och tittade på mig med ömhetstörstande, tårblanka ögon. ”Men du, du, du är för fan inget arsle, det ser man på dig, du, du är för fan inget arsle.” En hel del hade kunnat säga emot honom på den punkten. ”Du har ju för fan känslor kvar, det kan man se för fan.” Han sökte mig med tårrimmade ögon. ”Finns inte så många kvar, inte många alls.” Jag var en och han själv var, förmodade jag att han ansåg, en annan. De sista dinosaurierna.

Filed under: Dahls manuskript   |  Leave a Comment