D 1
Emellanåt, någon gång då och då, bör vi fundera över vad vi håller på med. Sysslar med. Utför. Varför. Varför vi över huvud. Egentligen. Debet och kredit. Balansräkning.
Själv har jag aldrig lyckats svara på någon fråga liknande dessa med någon större entusiasm. Inget glatt, snabbt och spontant Jo, för fan!
En dag i taget, det är det som gäller. En dag i taget utan att sticka ut hakan. Ett liv i obemärkthet. Så mycket obemärkthet som möjligt. Vilket inte är något nytt för mig, jag har levt större delen av mitt liv på det viset, i obemärkthet. Frivilligt dessutom. Till största delen frivilligt. Det var inte jag som sökte strålkastarljuset, strålkastaren sökte mig, manövrerad av många flitiga små fingrar.
Den, strålkastaren, söker mig fortfarande. Förmodar jag. Alltså gäller det att hålla sig undan så mycket som möjligt och så gott det går. Läsa goda böcker, dricka gott vin, sova mycket, ta det lugnt. Och varligt. Situationen kräver det, en viss återhållsamhet är av nöden påtvingad.
Jag går mycket. Stranden sträcker sig så långt ögat kan se. Och naturligtvis längre än så. Jag går.
I posten denna dag: Ett nytt brev från Nina Lundgren, vidarebefordrat av Oblato, ännu en av alla dessa vars riktiga namn jag inte vet. ”Om du lever: Skriv mig en rad.” Det var ju också en inledning. Nina Lundgren, dotter till Gunnar Storeide, tillvaron fortsätter att spela mig sina spratt, stora som små.
En envis människa, denna Nina Lundgren. Av någon anledning måste hon ha fått för sig att jag fortfarande lever och jag undrar hur. Om hon tror det, måste det även finnas andra som tror det.
Filed under: Dahl | 0 Comments
Vädret skiftar. Sol, regn, hagel, snö. Numera hinns det mesta med på en dag. “De’ e’ åt helvete!”, brukar Jonsson brumma. Han är därute, Jonsson, därute i snöyran; vankar omkring utan att någonting tyder på att han har en aning om vad han har därute att göra. En dag, det är jag övertygad om, kommer man att finna honom ihjälfrusen därute, hopkrupen i fosterställning vid något kalhygge. “De’ e’ åt helvete!”. Han hörs sällan säga något annat; vädret eller något annat, det kvittar lika för gamle Jonsson.
Var vi mer människa förr? Trettioåriga kriget? 1714? 1417? Hur mycket människa hann man bli då? Herreje’ så banal jag är! Ett glas rödvin till och jag kommer att inse precis vad som helst. Det är spännande att leva.
“Arslena har tagit över.”
Mina ögon dras till skärmen fast jag inte vill.
Arslena har tagit över. Så kan man också börja en berättelse. Lars-Peter Dahls manuskript gör det, börjar så.
Filed under: Jag | 0 Comments
Kap. 1.2
Han tände en cigarett på sin fimp och medan han blossade lyckades han med synbar möda pussla ihop de kringspridda delarna av sig själv. ”Jag känner igen dig”, sa han och pekade på mig med ett knubbigt, lätt darrande finger. Jag försökte se intresserad ut och sa ”Jasså”. ”Du var med den där Kohlmann nån gång.” Det var inte otroligt, ”den där Kohlman” hade jag varit med ett antal gånger, många gånger. ”Han höll nåt föredrag nånstans. I nån skola. Växjö kanske. När jag bodde där.” Han blossade på cigaretten medan han tycktes leta bland den drivved som utgjorde hans spritindränkta minne. ”Skit samma var det var. Nån djävla skola nånstans. Nåt om, föredraget alltså, nåt om a … nåt djävla fint ord alltså, allenation …” ”Alienation”, sa jag hjälpsamt. Ett av Henriks favoritämnen. Fast jag kunde inte påminna mig att jag någonsin varit i Växjö tillsammans med honom. ”Just det ja. Alien tio.” Han fnissade som en busig tonårsgrabb. ”Det var intressant”, fick jag ur mig. ”Ja, inte sant?” ”Och vad tyckte du om den då, Henriks föreläsning?” Han fann någonting att skärpa blicken mot. ”Det är när tingen upphör att ha någon betydelse som allt blir farligt.” ”Tingen?”, mumlade jag, förundrad över att hans stämma plötsligt blivit klar och precis. Han gav mig en blick som sa Är du dum eller? ”Ja, tingen”, sa han irriterat. ”Glaset, bordet, stolen, teven, datorn … va fan du vill! Allt det här!” Han gjorde en svepande rörelse över lokalen och mina ögon följde handen och såg nikotingula väggar, bord, stolar, en bardisk. ”För fan, när de djävla tingen upphör att ha nån betydelse, då upphör allt att ha nån betydelse!” Bakom hans axel fanns bardisken och vid den stod en rad människor som av allt att döma gjorde sitt bästa för att dränka sin tingstatus i öl och sprit, kanske den sista möjlighet de hade att undfly sitt prekära läge. ”För helvete, om allt är ting och om tingen upphör att ha någon betydelse, ja då finns, fan ta mig, ingenting kvar!” En scen ur en Clint Eastwood-film dök upp i mitt huvud, den där en luggsliten Eastwood stiger in på en saloon och skjuter ihjäl Gene Hackman och en massa andra. När ting var allt som fanns och när dessa ting inte längre hade någon betydelse … tanken var intressant och jag kände mig riktigt upplivad. Men då hade ögonblicket redan kommit och gått. Mannens ögon sjönk ned mot ölglaset och när han märkte att det var tomt såg han lätt förtvivlad ut. Med en kraftansträngning reste han sig upp. ”Nä för fan, jag måste ha en till”. Det lät som något frammumlat från predikstol.
Filed under: Dahls manuskript | 0 Comments
Tags: Kap. 1.1
Kap. 1 (1)
”Arslena har tagit över!” Ett konstaterande över ett ölglas. Vilka arslen kunde jag ha frågat, men gjorde det inte; man argumenterar inte med män i upplösningstillstånd. ”Så är det för fan, arslena har tagit över!” Ihärdigare denna gång. Jag såg det framför mig: Ett stort fält med stora feta rövar nedtryckta över lika många utmärglade stackars satar med ansiktena begravda mellan dallrande skinkor. ”Hm”, sa jag och han tolkade det som ett medhåll. ”Så är det för fan. Och det blir värre!” En profetia utspottad över ett krogbord, Egyptens gräshoppor i form av arslen. ”Arslen, överallt arslen!” Ögonen stirrade rött på mig. Slipsen hängde och dinglade på sitt yttersta, kostymen var på väg att lämna kroppen; folk gick upp i limningen till höger och vänster. Jag undrade vilket arsle som parkerat sig över hans mosiga femtioårsnuna, men gjorde det inte högt, folk med dynamit i själen bör behandlas varsamt. Han lutade sig fram över bordet och tittade på mig med ömhetstörstande, tårblanka ögon. ”Men du, du, du är för fan inget arsle, det ser man på dig, du, du är för fan inget arsle.” En hel del hade kunnat säga emot honom på den punkten. ”Du har ju för fan känslor kvar, det kan man se för fan.” Han sökte mig med tårrimmade ögon. ”Finns inte så många kvar, inte många alls.” Jag var en och han själv var, förmodade jag att han ansåg, en annan. De sista dinosaurierna.
Filed under: Dahls manuskript | 0 Comments
Trutberga
Ingen djävel skulle nånsin komma på tanken att ha rundvandringar i Trutberga. Såna som man har i Stockholm. Där borta dog han, där bakom hörnet föddes hon, där föll kon, där borta, bakom den här igenvuxna fotbollsplanen, hände … ditten eller datten. Trutberga är en dyster plats, har förmodligen alltid varit en dyster plats.
Så vad skulle väl här finnas att visa upp? Ett nedlagt bibliotek, ett nedlagt fik, ödetomten där det en gång fanns en fabrik? Jag kan inte riktigt föreställa mig det: Turistbussen som stannar mitt på torget, just intill den sorgligt anfrätta gamla eken, en näpen guide visar sig och följs av en skock vetgiriga. ”Här fanns en gång en biograf, här föll Torsten Gren som en fura en söndag i maj, full som en alika, där detta hål nu finns fanns en gång … ” Och så då detta: ”Här föddes en gång Lars-Peter Dahl.” Sveriges egen terroristhårding, den beryktade hjärnan bak hemska planer och fruktansvärda dåd (oklart vilka dock). Sveriges egen Usama bin Ladin. Om nu någon kommer ihåg honom, Lars-Peter Dahl. Affären Lars-Peter Dahl, den koms ihåg, den är inskriven, inristad, i annalerna, i det kollektiva minnet. Men Lars-Peter Dahl, personen Lars-Peter Dahl, vem kommer väl ihåg honom?
Filed under: Jag | 0 Comments
Någon som lyssnar?
Finns det någon som lyssnar?
Jag skriver på min avhandling. Och jag måste rätta mig omedelbart: Jag försöker skriva på min avhandling. Fast egentligen har jag lagt den ifrån mig.
Någonting har gått förlorat. Det där ringer i öronen. Tillsammans med en massa annat. Ett skrammel. De senaste åren, det inser jag nu, har jag läst alldeles för mycket och allt detta alltför myckna läsande har förorsakat villervalla i mitt huvud. Hade jag åtminstone hållit mig till strömfåran och koncentrerat min läsning till vad som krävs för mitt avhandlingsarbete. Då hade jag haft en behändig tråd att hålla mig till istället för detta nystan av olikfärgade strumpor. Av vilka en hel del inte luktar värst behagligt.
Jag talar alltmer sällan och när jag gör det alltmer korthugget. Orden smakar illa i min mun, dammludd. Alltså tar jag sällan del i några samtal nuförtiden. Orden glider iväg åt sitt lilla håll, allt annat, inte minst det som orden borde haka sig fast vid, glider iväg åt något annat håll. Som sådana där tektoniska plattor glider de ifrån varandra.
I en något lugnare sinnesstämning skulle jag kanske ha tänkt att det nog alltid varit så, att det alltid funnits en skillnad mellan orden och det de hakas fast vid. Att det alltid varit så. Att nästan allting alltid varit si eller så. Men att man måste bemöda sig ändå. Emellertid ger den tanken mig ingen ro för ögonblicket, den förefaller mig lika platt som allting annat.
Alla dessa möjligheter. Ändå så futtigt.
Filed under: Jag | 0 Comments
